Hur ”gör du” kärlek? Om compassion som en väg till bättre relationer

Låt oss titta närmare på kärleksuttryck och kärleksspråk. Om vi utgår från att kärlek är mer än känslor av glädje, behag, tillfredställelse och tacksamhet. Om vi tänker på kärlek som ett verb. Något vi gör. Eller inte gör. Något som syns även på utsidan. Handlingar som andra människor kan känna och uppfatta.

Stanna upp ett tag och ställ dej frågorna:

• Hur ”gör jag kärlek”? Hur visar jag någon att jag uppskattar och värdesätter hen?
• Vad gör jag (vilka beteenden) när jag av olika skäl drar tillbaka eller håller igen min kärlek och mina kärleksuttryck? Hur brukar det kännas då? Hur brukar detta påverka mina relationer?
• Hur gör jag för att återupprätta kontakt och komma tillbaka till kärleksfullhet?

I mina terapisessioner som psykolog jobbar jag bland annat med compassion (medkänsla) fokuserat förhållningssätt. Man kan säga att vi tränar på att stärka upp olika kärleksuttryck. Framförallt att kunna behålla en vänlig, accepterande och förstående relation till oss själva, när vi lider och kämpar som mest. Tex. när vi upplever motgång, känner ångest, ensamhet, ilska och är hårda mot oss själva genom självkritiska tankar. Man kan se det som att vi övar på att följa principen ”älska mej som mest när jag lider som mest”. I en trygg och tillräckligt bra anknytningsrelation, mellan en omsorgsperson/förälder och barn, är det detta som den vuxna erbjuder barnet. Tröstande ord och beteenden som signalerar ”jag är här med dej”, ”jag förstår”, ”det där verkar kännas jobbigt just nu”, ”det här löser vi” och ”jag hjälper dej”. Sådana kärleksgester sänder trygghetssignaler till hjärna och kropp. Vilket gör att vi kommer att kunna processa och reglera våra känslor på mer hjälpsamma sätt och därmed må och fungera bättre. Både med oss själv och tillsammans med andra. Jag tror att så mycket av det svårigheter, konflikter och missförstånd som många kan uppleva i relation till andra, skulle kunna undgås om vi alla stärkte vårt kärleksspråk och blev mer flytande i compassion. Dvs öva oss på närvaro, acceptans och omsorg. Förmågor som många inte fått tillräcklig träning i, sätt eller fått erfara genom vuxna under sin uppväxt. Det hoppfulla är att det aldrig är för sent att lära sig nya sätt att vara på i denna värld.

Här kommer några principer som du kan börja testa, för att öva upp dina skills i compassion.

1. Stanna upp, rikta uppmärksamheten mot dina pågående upplevelser (tankar, känslor, sensationer). Att andas mer lugnt och medvetet hjälper. Ställ en välvillig och nyfiken fråga: Hur har jag det just nu? Vad pågår i mej? Känns det spänt någonstans i kroppen? Hur är min andning? Vilka typer av tankar som far genom huvudet? Detta är ett radikalt olikt sätt än det många vanligen gör när obehagliga känslor börjar dyka upp. Vanligt är självanklagan, att distrahera sig med annat eller rikta uppmärksamheten utåt och söka orsaker till sina egna känslor utanför sig själv. Tex. genom att börja anklaga eller kritisera andra. Uppmuntran i ett mer ansvarsfullt och medkännande sätt kan fångas i fraserna ”feel before you hurt” eller ”feel it to heal it”.
2. Benämna och acceptera det som pågår. Tex. ”ah här kommer ångesten”, ”jag känner mej ensam”, ”jag märker att jag är spänd och stressad”. Tricket är här att låta sensationerna och tankar få bli sedda och erkända utan att börja agera på dem, grubbla eller direkt söka lösningar.
3. Fråga dej själv, ”så vad är mest hjälpsamt att göra nu?”, ”vad skulle den mest kärleksfulla versionen av mej själv välja att göra? ”vad behöver jag/du just nu?” (ex. ta en paus, sätta en hand på hjärtat, social kontakt/ringa någon, röra på kroppen, gråta, gå ut i naturen, bli hållen).

När du väl börjat få tillgång till detta sätt att möta dej själv och andra på, så kommer du med största sannolikhet att märka hur dina relationer förändras i en allt mer positiv och skön riktning. Väl värt att prova om du frågar mej. Här hittar du en kort guidad meditation i compassion av mej https://soundcloud.com/user-924629156/compassion-paus

När vi ser kärleksuttryck och compassion mellan andra, eller när vi själva upplever denna form av kärlek, brukar vår kropp kännas lugn och glad. På omedvetet plan gör vi tolkningar som kunde låta likt ”det här verkar tryggt och bra, ingen verkar bli skadad och behov bli förstådda och mötta”. Phuu en lättnadens suck drar genom kroppen. Kanske ler du. Föreställ dej nu det motsatta. Du är själv med om eller bevittnar ett sampel mellan vuxna eller mellan vuxna och barn, och känner dej illa till mods. Du kanske känner att någonting knyter sig inombords, pulsen stiger och du får en impuls att titta bort. Som ett försök att värja dej emot det smärtsamma du ser och känner. Kanske blir du spänd, arg eller rädd. Troligt är att det du ser och uppfattar av samspelet har en låg grad av compassion, förståelse och värme. Din hjärnas försvars- och hotsystem plockar upp tecken på ”fara”. Vilket för oss människor bland annat är att uppleva bristande omsorg, tillhörighet och respekt.

Min erfarenhet, både på personligt plan och i mitt jobb som psykolog, är att en attityd av compassion är något av det mest hjälpsamma och kärleksfulla vi kan ge oss själv och andra. Det är väldigt vackert och berörande att se hur beteenden som andas compassion, kan få även den svåraste känslan att smälta och transformeras till känsla av trygghet, glädje och samhörighet. Det finns idag gott om vetenskapligt stöd för att compassion-träning har en positiv effekt på vårt välmående. Nyfiken på mera? Kolla upp böcker och resurser av Paul Gilbert eller Kristine Neff. Eller hör av dej till mej för individuell vägledning.

“Your task is not to seek for love, but merely to seek and find all of the barriers

within yourself that you have built against it.” – Rumi